Då: Mina föräldar kommer alltid att älska mig till viss del, och kommer förhoppningsvist allt att stötta mig. Men man vet aldrig! Ibland får jag nog och stänger in mig i min bubbla. Ibland vill jag bara få närhet och trygghet.

Nu: Drömmen tar inte slut. När jag är i hans närhet så mår jag bäst! Jag känner mig vacker (även när jag är nyvaken, eller som när man är fullast) , jag har äntligen fått kätta på trygghet, jag känner mig positiv och bra på alla sätt! Han får mig att sväva på moln, han får mig att leva i en dröm.

Men utanför han närhet kommer jag tillbaka till verkligenheten, och jag vill mer än allt inte komma dit. Jag känner hur personer trycker ner mig, hur dom äter upp mig innefrån, jag känner av deras hat så mycket att jag själv blir rädd.

Mamma: Denna gång har jag inte gjort något, denna gång är det inte mitt fel, men du som mamma borde få dig en tankeställare om någon annan vuxen säger att du är den sämsta mamma som kan gå i ett par skor!! Tänk för fan mamma! Tänk på hur jag har mått, mina syskon och personer som stått oss nära! nu har jag lagt allt bakom mig, jag har raderat allt. Du kan inte läka sår med salt hur mycket du än vill, för det kommer att bli ett fult ärr som man alltid kommer att bli påmind om, vad som har hänt! 

Jag kan inte styra mina drömmar, men jag kan låta bli att se tillbaka! NU får det vara bra! Nu får det vara nog med din käft, dina känslor och allt ditt hat! Jag är ditt barn och ska inte ta sådant skit ifrån dig! Du är min mamma och ska ställa upp. Du är den som ska stötta och vara en bra förebild. Du är så långt ifrån de som du kan bli! Du kanske har det bra just nu, du kanske känner att du klara allt! Min innerst inne så är du ett vark, som ligger långt långt ner på botten!

Du är den som inte klara något! Du är den som är dålig! Jag är bra! Jag är hur begåvad som helst! Att du inte kan önska mig en gnutta lycka i detta liv är helt sinnersjuk! Du måste ge upp! Du kan inte såra mig gång på gång på gång! Du ´kan inte klandra mig, empati säger du att jag inte har! Jag och någon har det! Du är sur, arg, besviken och ledsen över att du inte har mig runt ditt lill finger längre, du älskar säkert mig men visar de på fel sätt! Du är långt ifrån en bra mamma som möjligt! Jag hoppas för din skull att du kommer få känna kärlek, trygghet och vänska än ända gång iditt liv. Så du förstår varför jag och dina andra barn inte sätter dg i första hand!.

DÅ - Utför kan man verkligen säga.. Jag är 165cm lång och vägde 90 kilo. Jag var en FET kossa. Jag fick nog av att se mig i speglen och tog tag i mitt liv. Jag började på dieten LCHF och det har funkat hela vägen.. Jag har i dagens lägen gått ner 29 kilo och är mer än nöjd! Men nu klagar jag på annat.. Jag vill gå ner 10 kg till men då försvinner jag väl. Jag älskar kvinnor med former, men jag själv vill se ut som en stika för att jag ska vara nöjd!

Min mamma är inte nöjd över hur jag ser ut, inte min pappa heller för den delen.. De är tråkigt att dem aldrig kan uppskatta någon, utan att bara se de negativa jämt och ständigt. Nu har jag inga bröst, jag har en mage och lår som jag vill ska försvinna inom kort. Men varför kan jag inte bara vara älskad? varför kan dom inte ge mig tid att förbättra mig?

Mammas liv har alltid handlat bara om henne. inte om hennes barn, inte om hennes familj, utan absolut bara HENNE! Och Pappas liv hadlar bara om hans nya familj, hans två nya barn och inte mig eller mina två hel systrar.. Jag mår riktigt dåligt utav att bara tänka hur dom beter sig mot mina systrar. De gör ingeom om dom är dumma mot mig! Men fan inte mot mina systrar.. Mina föräldar kommer..

Nu - Han sa första gången vi sågs .. att jag är en underbar person , som han inte ville släppa.. men allt var så svårt i början. För låångt innan vi träffades så var han kär i en tjej som inte var kär i han tillbaks. Han träffade mig och visste inte hur han skulle göra, han hade så starka känslor för den andra tjejen och han började få känslor för mig.. Allt var så svårt. Jag hade precis kommit ut från ett förhållande och han hade kommit ut ifrån en förälskelse.

Det som var jobbigt för mig vara att jag hade fick känslor för honom innan han fick de för mig, men jag höll mig. Han ville ha kontak med den där tjejen som han var kär i, han ville umgås med henne och vara hennes vän. Men de blev tjafs hit och dit hela tiden. och jag i mitten , som inte vågade säga att jag inte tycker att de är okej att han ska umgås med den tjejen för att han har haft känslor för henne. (Men jag säger fortfarande ingenting om situationen med henne) Jag visade inte min kärlek fullt ut , utan följde bara med strömmen.. Jag visste ju inte vad han ville med mig, om de bara var ett spel eller inte. Men de visade sig inom kort vad han ville med mig!

Det är så svårt för mig att acceptera att hans vänner tycker illa om mig, att de aldrig kan ge mig en chans att visa vem jag verkligen är . Det stör mig och jag mår sjukt dåligt utav det. Jag har faktiskt ett hjärta, jag har också känslor. Men de verkar vara lätt at köra över mig.. Jag vill bara konforntera de människor som snackar skit om mig när jag ser dom, men får inte riktigt! Eller får och får?! Jag är en fri människa och gör som jag vill. Men han vill inte att jag ska konfrontera dom ( Hans vänner) , för då kommer de bli bråk.Jag är rätt van vid bråk och de har aldrig hindrat mig förut att säga ifrån.

Men denna gång så skiter jag i att säga ifrån, Jag sopar allt skit under mattan ch stampar hårt. Han har fått mig att förändras, Han får mig att ser dagen med allt bra. Allt som är positivt och all denna kärlek jag får är inte de ända. Nu mår jag bra och vill ALDRIG mer se tillbaka, tänk om man kunde få leva i denna dröm hela tiden..?